Slutkörd!
Jag är slutkörd! Jag är helt slut.
Det är så konstigt för jag har aldrig varit sånhär innan.
Jag har aldrig haft problem med depressioner eller mått allmänt dåligt.
Men nu är det någonting som spökar.
Jag har ingen ork, ingen lust. Känner mig likgiltig. Mår konstigt. Konstat trötthet.
Jag tror att luften har gått ur. All energi är förbrukad.
Men hur fyller man på energiförrådet?
Frida är inte trött och nere. Hon är alltid glad och possitiv och full av energi och liv!
Jag känner mig inte deprimerad, men jag blir ledsen för ingenting. Jag reagerar åå sätt som inte är lika mig.
Det är jätteskumt dethär.
Det har varit ett otroligt intensivt år.
Man utgår från sig själv hela tiden och man upptäcker enmassa hos sig själv som man måste ta itu med.
Man utvecklas frukatsnvärt mycket som människa. Man rannsakar sig själv, varenda liten vrå.
Man är inte längre den person man kom hit och var. Man har blivit en annan, fast på ett positivt sätt.
Kanske är det det som skrämmer mig, det som gör att jag känner mig så konstig.
Jag tror det är så att jag själv inte har hunnit med vad det är som händer med mig.
Nu har jag upptäckt det och det kom väl kanske lite som en chock.
Och så ska man lämna detta ställe, flytta hem...fy. Jag vill ha kvar mitt. Mitt, mitt.
Jag vill leva mitt liv, oberoende av andra men endå i gemenskap med andra.
Jag vill bara kunna vara jag och ta hand om mig själv!
Men Frida är aldrig ledsen, hon mår aldrig dåligt. Hon är alltid glad, positiv och frammåt...
Det är inte lätt att leva upp till allas förväntningar alltid...
