Jag hugger i sten
Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur.
Och så lite blåsorkester på det.
Det är en klump i halsen men den ska väl finnas där om det är nåt jobbigt man grubblar över. Jag är både lycklig, orolig, ledsen, upprymd, nöjd och besviken på samma gång. Känslostorm brukar det väl kallas. Och nu är det min tur igen. Varför kan inte livet bara vara rosenrött med små rosa fluffiga moln överallt? Det känns som att min snuttifierade bild av livet inte gör mig lyckligare, för när motgångar kommer blir jag alltid lika chockad. Tror inte att det kan bli fel. Men ändå ställer man till det för sig. Jag vet att det är lugnt, jag vet att jag inte behöver vara orolig eller ledsen, men ändå så är det något som ständigt påminner om att man ska passa sig, för livet, för det ska inte vara lätt. Det har blivit bättre, defentivit. Jag är tillfreds med mig själv och jag mår bra, men så fort minsta lilla sak kommer upp så förstoras det och blir som en atombomb i mig. Och alla dessa tårar...vart kommer dem ifrån? Jag har nog en flodkanal i likhet med Amazonfloden. De där tårarna har ingen hejd när dem väl börjar sippra. Är det bara salt vatten? Jag tror att det är bra att gråta, för mig är det det iallfall, för då rensar jag ut det dåliga. Men ibland kommer dem av lycka också, eller av ingen anledning alls.
Nu ska jag ta en promenad med Jenny in till byn. Måste ta en paus i uppsatsskrivandet. Har gått kanonbra idag. Har sammanlagt strykit 10 punkter och lagt till 2. Andra intervjun är godkänd och ivägskickad. Har defenierat och gjort utdrag ur olika lagar och bsetämmelser kring likabehandling m.m. Nu finns det faktiskt inte så jättemycket mer att göra. Ska fixa syftet och sen är det diskussionen som kommer bli awesome...
Och så lite blåsorkester på det.
Det är en klump i halsen men den ska väl finnas där om det är nåt jobbigt man grubblar över. Jag är både lycklig, orolig, ledsen, upprymd, nöjd och besviken på samma gång. Känslostorm brukar det väl kallas. Och nu är det min tur igen. Varför kan inte livet bara vara rosenrött med små rosa fluffiga moln överallt? Det känns som att min snuttifierade bild av livet inte gör mig lyckligare, för när motgångar kommer blir jag alltid lika chockad. Tror inte att det kan bli fel. Men ändå ställer man till det för sig. Jag vet att det är lugnt, jag vet att jag inte behöver vara orolig eller ledsen, men ändå så är det något som ständigt påminner om att man ska passa sig, för livet, för det ska inte vara lätt. Det har blivit bättre, defentivit. Jag är tillfreds med mig själv och jag mår bra, men så fort minsta lilla sak kommer upp så förstoras det och blir som en atombomb i mig. Och alla dessa tårar...vart kommer dem ifrån? Jag har nog en flodkanal i likhet med Amazonfloden. De där tårarna har ingen hejd när dem väl börjar sippra. Är det bara salt vatten? Jag tror att det är bra att gråta, för mig är det det iallfall, för då rensar jag ut det dåliga. Men ibland kommer dem av lycka också, eller av ingen anledning alls.
Nu ska jag ta en promenad med Jenny in till byn. Måste ta en paus i uppsatsskrivandet. Har gått kanonbra idag. Har sammanlagt strykit 10 punkter och lagt till 2. Andra intervjun är godkänd och ivägskickad. Har defenierat och gjort utdrag ur olika lagar och bsetämmelser kring likabehandling m.m. Nu finns det faktiskt inte så jättemycket mer att göra. Ska fixa syftet och sen är det diskussionen som kommer bli awesome...
Kommentarer
Trackback
