När tar tårarna slut?
Idag har jag gråtit, gråit och gråtit.
Dagen började väl bra med en hel del jobb.
Strax efter lunch ringde min mamma och jag märkte direkt på rösten att något var fel.
Hon sa att mormor inte var bra, att hon åkt akut till Halmstad lassarett, att hon fått stroke.
Vid detta tillfälle tog jag det ganska bra, höll lugnet.
Men sen, när hon berättade att mormor misst talförmågan och att hon var förlamad i hela högra sidan så brast det. Tårarna sprutade och jag blev så förkrossad.
För er som inte vet så betyder min mormor så fruktansvärt mycket för mig. Det har alltid varit så.
Mormor är som en bästa vän. Jag åker gärna och hälsar på henne. Jag känner mig väldigt trygg med henne.
Vi har alltid haft en speciell relation jag och mormor. Det är väl så med vissa.
Vi åkte till Halmstad på direkten jag, mamma och pappa.
Jag hatar sjukhus. Sjukhus luktar sterilt blandat med mat.
När jag såg mormor i sängen så blev det bara för mycket.
När hon höll min hand och klappade den ömt så går det inte att beskriva i ord hur mycket jag älskar henne.
Det är så fruktansvärt att se någon lida så mycket över att vara svag, över att inte kunna förklara i ord.
Hon försökte och försökte prata med oss men det gick inte, det kom bara ljud och så sa hon ja/nej ibland.
Just nu känns det så fruktansvärt orättvist och ovärdigt.
Orkar inte skriva mer.
Ska lägga mig och läsa och förhoppningsvis somna såsmåningom.
Dagen började väl bra med en hel del jobb.
Strax efter lunch ringde min mamma och jag märkte direkt på rösten att något var fel.
Hon sa att mormor inte var bra, att hon åkt akut till Halmstad lassarett, att hon fått stroke.
Vid detta tillfälle tog jag det ganska bra, höll lugnet.
Men sen, när hon berättade att mormor misst talförmågan och att hon var förlamad i hela högra sidan så brast det. Tårarna sprutade och jag blev så förkrossad.
För er som inte vet så betyder min mormor så fruktansvärt mycket för mig. Det har alltid varit så.
Mormor är som en bästa vän. Jag åker gärna och hälsar på henne. Jag känner mig väldigt trygg med henne.
Vi har alltid haft en speciell relation jag och mormor. Det är väl så med vissa.
Vi åkte till Halmstad på direkten jag, mamma och pappa.
Jag hatar sjukhus. Sjukhus luktar sterilt blandat med mat.
När jag såg mormor i sängen så blev det bara för mycket.
När hon höll min hand och klappade den ömt så går det inte att beskriva i ord hur mycket jag älskar henne.
Det är så fruktansvärt att se någon lida så mycket över att vara svag, över att inte kunna förklara i ord.
Hon försökte och försökte prata med oss men det gick inte, det kom bara ljud och så sa hon ja/nej ibland.
Just nu känns det så fruktansvärt orättvist och ovärdigt.
Orkar inte skriva mer.
Ska lägga mig och läsa och förhoppningsvis somna såsmåningom.
Kommentarer
Trackback
